Stockholmsnatt: augusti 2008

Här under är en artikel jag skrev om Isaac Hayes inför hans spelning på Berns i juli 2002. Om jag inte minns fel så spelade han låtar som Walk on by och The look of love, men det publiken gick mest igång på var Chocolate salty balls. Då buggades det som aldrig förr. Nåväl, här är artikeln, hittar dock inte ingressen:

Det blev till slut Walk on by han valde. Den gamla Burt Bacharach-komponerade Dionne Warwick-standarden var spåret som skulle inleda det album han hade målat upp i sitt välpolerat kalrakade huvud. Egentligen är det ganska märkligt att skivbolaget Stax kanske främsta låtskrivartalang kom att basera sin egen banbrytande solokarriär på gammalt covermaterial. Men så blev det. Soulmusiken gick en ny era till mötes och Isaac Hayes var mannen. Året var 1969 och albumet skulle heta Hot buttered soul.   

Hans första album Presenting Isaac Hayes - ett ganska mediokert album inspelat 1967 efter en spritfest i studion med Duck Dunn och Al Jackson - hade floppat ganska ordentligt, och den klassiska Staxstudion på East McLemore i Memphis var uppbokad för andra mer lovande artister. Hayes ansågs naturligtvis vara en stor låtskrivartalang men uppenbarligen var det inte hans namn som skulle stå i blockskrift på skivomslagen. Därför hade han låst in sig i Ardent Studio på andra sidan av stan för att göra ett album som skulle komma att förändra soulen i själva dess fundament. Tyglarna var fria och Hot buttered soul tog sin form.   

Walk on by börjar med lätta, smekande stråkar som sakta stegras för att sedan avbrytas av en fuzzad gitarr som vräker ut sig i ett två minuter långt solo. Redan här bröt han med den rådande soulmallen som sade att en saxofon eller trumpet var instrumenten som skulle tuta i sådana jobb. Sedan kryper Hayes mörka stämma in och muterar den tidigare fjäderlätt gulliga låten till en tolv minuter lång orgie i maskulinitet. Testosteronsoul så uppfunkad att Burt Bacharach måste ha drabbats av akut skrämselhicka när han hörde vilket soulmonster han hade komponerat. När hiphopbandet Wu Tang Clan 30 år senare omarbetade den tillsammans med Hayes under titeln I can't go to sleep behövde de inte ändra speciellt mycket. Redan originalet var ju hiphop. Hot buttered soul kom att sälja trippel platina och gjorde Isaac Hayes till den superstjärna och ikon han var född till.  

För han var inte vilken kille som helst, han var The Man. Med rakad skalle, guldsmycken kring halsen och en kappa av kätting var den extravaganta Hayes något som aldrig tidigare skådats. Isaacs soul är så svulstig och melodramatisk att den ständigt balanserar på gränsen till det sliskigt kitschiga, men när hans stämma dundrar in i sällskap med stråksektionen rivs all form av motstånd obevekligt ned.   

Det är få personer som har haft en sådan betydelse för den afroamerikanska musikens utveckling som Hayes. Efter att ha varit med om att skapa Memphis-soundet på Stax och Volt under 60-talet som låtskrivare tillsammans med David Porter kom hans 70-tal som sagt att ge ekon ända in i dagens hiphopbeats - både stilmässigt och musikaliskt. Hayes föddes 1942 i Covington i Tennesee och växte upp hemma hos sina morföräldrar efter att hans föräldrar hade dött när han fortfarande var spädbarn. Han började redan vid fem års ålder att sjunga i kyrkan och lärde sig som ett musikaliskt underbarn snart att spela piano, orgel och trumpet. När han sedan anlände till Memphis under det unga 60-talet var han med i en rad olika band innan han 1964 började spela med Staxbandet Mar-Keys. Kopplingen till det heta soulbolaget hade etablerats och inte långt därefter blev han antagen som keyboardspelare i bolagets husband. Där kom han att möta etablerade musiker som Booker T Jones, Steve Cropper, Al Jackson och Duck Dunn. Det var dessa fyra som tillsammans med Hayes och kompositörpartnern David Porter kom att kallas The Big Six - kärnan och hjärnan i det sound som Stax kom att tävla mot Detroitkollegan Motown Records med. Tillsammans med duon Sam & Dave kom Hayes och Porter att få sina största framgångar som kompositörer. Tidlösa klassiker som Soul man och Hold on, I'm coming bär bland annat deras signaturer.  Men så 1969 hände något märkligt när han spelade in sin Hot buttered soul. För i samma ögonblick som han blev Stax största stjärna hade han gjort deras dittills vinnande koncept och sound hopplöst daterat och passé. Ett nytt decennium och en helt ny era inom den afroamerikanska musiken väntade och Hayes kunde inte hålla sig från att öppna dörren och djärvt gå dit ingen hade gått förut. Den symfoniska soulens arkitekt kom nu att förvandla souldiggarna från flyktiga singelköpare till gedigna albumlyssnare. Treminuters-standarden på soullåtarna var även bruten, The Isaac Hayes Movement jammade gärna på i en duktig kvart.  

Men det är kanske främst för filmmusiken till Blaxploitationklassikern Mitt namn är Shaft från 1971 som han har uppnått sin ikonstatus. Deckarfunken och wah wah-pedalen fick i titelspåret sitt magnum opus. Här i Sverige är han även bekant för många sportintresserade tack vare att Sportspegelns signatur lånat en del från detta mästerverk. Shaft kom att bli ett av de bäst säljande soundtracken någonsin, men förutom Theme from Shaft är resten av albumet egentligen inte speciellt upphetsande. Filmerna Truck Turner och Three tough guys, där han även spelar med själv, är faktiskt musikaliskt mer spännande.   

Efter bråk med Stax kom Hayes 1975 att lämna bolaget och starta sin egen Hot buttered soul-etikett. Det är också runt dessa år han tyvärr tappar sin innovativa förmåga och i stället försöker hänga på det diskotåg som då började röra på sig i New York och Philadelphia. Inget lyckat drag och 1976 går han i personlig konkurs trots att albumen Chocolate chip och Groove-a-thon sålde hyfsat. Den gyllene sagan om Isaac Hayes verkade vara till ända. 1981 dök han så plötsligt upp som The Duke of New York i filmen Flykten från New York. Han spelade även in några album med Millie Jackson, men det såg ganska dystert ut under dessa år.  

Det var faktiskt den framväxande hiphoprörelsen och dess vinylgrävande barn som kom att ge honom hans slutgiltiga upprättelse. Samplad, hyllad och stilmässigt ikoniserad fick han tillbaka den dignitet som han så bittert tappade i slutet av 70-talet. Med rakad skalle, guldsmycken kring halsen och hiphopbeats redan 1969 var han en bad motherfucker från den riktigt gamla skolan som hiphopkidsen naturligtvis älskade. De fina comeback-albumen Branded och Raw & refined, båda från 1995, visar upp en Hayes som reser sig ur askan efter sitt störtade soulimperium. Och så i slutet av 90-talet blir Isaac Hayes plötsligt megastjärna igen på det mest oväntade sätt. Som utlånad röst till karaktären Chef i den tecknade vuxenserien South Park får han crazyhitten Chocolate salty balls. Han släpper några kokböcker, en barbecue-sås och så är han tillbaka igen. Än går det alltså inte att räkna ut Isaac Hayes. Men det är klart, så är han ju The Man också.  
Stefan Thungren

Några Isaac Hayes-album I urval:

Hot buttered soul (1969)
Ett av soulmusikens viktigaste album. Förutom Walk on by finns här även den utmärkta By the time I get to Phoenix, en countryballad av Jim Webb som Hayes sträcker ut till hela 18 minuter stegrande symfonisk soul komplett med rap.

The Isaac Hayes  Movement (1970)
Utdragna låtar, smekande stråkar, sensuell soulstämma och Bacharach-covers. Hayes hade hittat sin säljande formula. Stråkarrangemangen från Dale Warren och vokalditon från Pat Lewis har gjort den ömma covern på Jerry Butlers soulballad I stand accused till en tidlös klassiker.  

To be continued (1970)
Det gällde att smida medan järnet var varmt och endast några månader efter The Isaac Hayes Movement var det dags igen. Bacharachs The look of love stöps om samt Aretha Franklins Runnin out of fools. Men det är den 15 minuter långa versionen på Righteous Brothers hit från 1964, You've lost that lovin feelin, som är den mest minnesvärda.  

Black Moses (1971)
Med en titel som förpliktigade kom så ett album med 14 spår i stället för de fyra som varit hans tidigare standard. Portishead-fans kan här upptäcka ursprunget till en del trip hop-beats. Bara det uppvikbara vinylkonvolutet i form av ett gigantiskt kors med en majestätisk Hayes i biblisk mundering är en sevärdhet.  

Shaft (1971)
Detta är ett av blaxploitation-genrens mest kända soundtrack, men det är i stort sett bara titelspåret och den funkjammande Bar-Kays-uppvisningen i Do your thing som är speciellt intressanta. Curtis Mayfields Superfly är ett långt mer helgjutet album i denna genre. Men att bli samplad av Sportspegeln lyckades Hayes med till skillnad från Mayfield.  

Joy (1973)
Sweetness is named for you sugar, sjunger Hayes och tar sirapsoulen till nya nivåer i det 16 minuter långa titelspåret - ett av The Mans svettigaste och allra finaste ögonblick. En personlig favorit. Självskrivet material denna gång och ett plus för den knarrande skinnsoffan i I love you that's all.  

Chocolate chip (1975)
Första albumet efter brytningen med Stax och det sista albumet innan Hayes definitivt förvandlades från innovatör till imitatör. Hans senare försök till disko har med rätta hamnat i skivbörsarnas reabackar. Bäst här är I can't turn around - ett spår som kom att bli en houseklassiker i versioner av JM Silk och Farley Jackmaster Funk.  

Stefan Thungren