Stockholmsnatt

Idag var det sthlms-visning för den skotska filmen Hallam Foe (baserad på boken här ovanför) som hade premiär på filmfestivalen i Berlin nu i februari. Huvudrollen spelas av Jamie Bell, som visade sig vara den numera uppvuxna killen som en gång dansade in i våra hjärtan som den där Billy Elliott. Här är hans charm dock utspädd med lite grav voyeurism då han spelar en småstörd kille som är lite väl förtjust i att spionera på sina medmänniskor via kikare. 

Snackisen om den här svarta komedin verkar dock inte ha varit handlingen utan soundtracket, och att min inbjudan till visningen kom från ett skivbolag talar väl inte minst för den grejen. Ett soundtrack med band som Orange Juice, Franz Ferdinand, James Yorkston, King Creosote och Clinic och ja, hela indiepaketet. Det lustiga var att jag efter filmen kom på mig själv med att inte alls ha tänkt på musiken överhuvudtaget. Vilket, måste erkännas, kändes ganska skönt. Jag är alltså fortfarande untouchable för indieflunsan, ja för att inte säga totalt likgiltig. 

Jag må lyssna alldeles för mycket på The Wings eller säg Curt Boettcher, men för Franz Ferdinand går jag än så länge säker. En ganska najs feeling.